Lugn period på bloggen

Theo, 3 veckor! Ser ut som han ler men det är nog bara en sur uppstötning

Ja, det har inte blivit mkt skrivet här på bloggen på ett tag…nästan inte på en månad, men det beror på att livet just nu är fyllt av lille Theo. Det ska matas, bytas blöjor, underhållas och sedan ska man ju försöka hinna med att duscha, äta själv, städa huset, tvätta och alla andra aktiviteter som man ju fortfarande måste ta hand om. Så skapandet på Byracka ligger lite på is för tillfället.

Med Theo går det bättre nu, han växer på alla håll och vägde för drygt en vecka sedan, på 4-veckorskontrollen då vi senast var på BVC, 4520 gram och var 56,5 cm lång. Han sover fyratimmarspass och har börjat så sakteliga att upptäcka världen runt omkring sig. De senaste dagarnas värme har dock varit jobbiga, han har bara fått ha blöja och t-shirt alterntivt body på sig då vi haft 30 grader i huset trots öppna fönster. Och man har märkt att han har tyckt att det var jobbigt. I dag badade jag honom i lite svalare vatten än vanligt och han njöt! Synd att man själv inte har en pool att löga i!

Man känner sig som en dålig mamma…

…när inte amningen fungerar som den ska. Lille Theo har skikit i två veckor nu efter förlossningen och vi började fasa för att det var kolik. Men då jag ammade hela tiden typ och han kunde ligga o snutta i en och en halv timme och ändå inte verkade nöjd började vi fundera på om det var hungerskrik – han kanske inte fick tillräckligt? Det är ju svårt att veta hur mkt han får i sig då man ammar. Så till slut testade vi med tillägg och han drack glupskt 60 ml på en gång, blev helt avslappnad i kroppen och låg sedan o tittade nöjt innan han somnade i vagnen (har aldrig hänt förut!) Vi fick en helt ny bebis!! En glad och nöjd sådan! Detta känns lite bitterljuvt för mig för visst är jag jätteglad att han nu är mätt och belåten men jag hade en föreställning om att jag skulle ha jättemycket mjölk och jag ville verkligen helamma då det verkar så smidigt att alltid ha med sig maten samt alla nyttigheter i form av antikroppar o dyl. som finns i modersmjölk. Jag lånade en eldriven pump på BB för att se hur mkt mjölk jag hade och till min stora sorg tog det slut efter 25 ml i varje bröst. 50 ml är inte mkt att leva på…stackars Theo! Jag vet att jag inte borde känna så, men jag känner mig lite misslyckad – som att man inte är en “riktig” mamma då jag inte kan producera tillräckligt med mat. Men det viktigaste är ändå att Theo mår bra och är mätt och belåten! Nu kan vi till och med gå ut med barnvagnen!

Allt kretsar kring mina bröst

Nu har vi varit hemma från BB i en vecka och vi börjar så smått hitta knep och lösningar på de problem man ställs inför som nyblivna bebisföräldrar. Det är verkligen ett heltidsjobb (just nu för två) och allting kretsar kring mina bröst. För det är där maten finns. Och lille Theo, som han kom att heta (Karl Theo Maximilian), vill äta hela tiden. Han behöver det eftersom han är så liten och tunn, men i slutet på förra veckan höll jag på att misströsta då jag satt med såriga bröstvårtor vars skorpor slets loss varje gång han skulle amma (vilket han gör varannan till var fjärde timma).  Så en rådvill sambo åkte till Apoteket och köpte allt de hade på “bröstvårdshyllan” – amningsnappar, vårtluftare, mjölkuppsamlare, bröstpump, bröstvärmare mm. Tack vare några dagar med amningsnappar och vårtluftare så har nu de stackars vårtorna läkt och jag kan nu köra au naturell igen vilket är skönt.

Sömnen är ju det jag saknar mest…man får ju inte mer än max fyra timmars sammanhängande sömn vilket är ganska jobbigt, men det är ju helt klart värt det!

I dag ska de komma hit från BVC igen för att väga lillprinsen, för att se att han går upp i vikt som han ska.

Att bli en familj

Nu har vi varit hemma i snart två dagar och lugnet börjar lägga sig något över vår lilla familj. I dag kommer en barnmorska från Lidköping till oss för “BB-vård i hemmet”. Lillpysen sov faktiskt sex timmar i natt (från ett till sju) vilket var oerhört skönt! Sedan har vi ammat, ammat, ammat sedan dess…:) Bröstvårtorna är helt såriga men det är skönt att det äntligen börjar bli lite mer mat i tuttarna!

Hemma från BB

Nu är vi hemma från BB med vår alldeles egna lilla prins! Det har varit omtumlande dygn men snart hoppas jag att vi kommer att komma iordning i vardagen igen och ha fått in lite nya rutiner.

Förlossningen gick bra, här kommer en kort summering: Vattnet gick på fredag morgon, 22 maj, och vi åkte in till KSS kl 15.00 på kontroll. Allting såg bra ut så vi fick åka hem igen och avvakta värkar. Redan kl 18.00 på kvällen satte de igång, som molande mensvärk, och stegrades sedan under kvällen. Jag ville inte riskera att åka in för tidigt och få åka hem igen så jag försökte hålla ut så länge som möjligt hemma. Därför spelade  sambon och jag frågesport, med pauser för värkarna som kom typ var 8 minut. Klockan två på natten insåg vi att vi nog skulle få barn i natt, så vi åkte in. Jag låg i baksätet och försökte ta värkarna när de kom. Klockan tre skrev vi in oss på förlossningen och hamnade på ett rum där de kollade CTG, sedan fick vi gå vidare in i ett annat rum där vi skulle vila tills “det inte gick längre”. Där var vi kanske en halvtimme, sedan testade jag att duscha hett då värkarna var ganska starka (jag kunde inte stå upp när de kom) och kom mkt tätare. Strax därefter, klockan fem på morgonen, fick vi komma in på en förlossningssal där barnmorskan skulle kolla hur mkt öppen jag var och sätta en skalpelektrod på pluttens huvud. Jag var livrädd att hon skulle säga att jag endast var öppen ngn centimeter, men jag var redan öppen 5-6 centimeter! Jag fick börja andas lustgasen, som blev en trogen vän under förlossningen.

Efter detta är mina minnesbilder suddiga och fragmentariska då jag var så hög på lustgasen, men sambon har berättat vad som hände. Jag jobbade på i värkarbetet och stod hela tiden i en förlossnings-gåstol på golvet (eller snarare hängde). Sambon kollade CTG:n och sa till när jag skulle börja andas lustgas igen och masserade min rygg helt sårig . Vid denna tid upptäckte barnmorskan att skalpelektroden hade lossnat så hon var tvungen att sätta en ny (stackars pluttens huvud var helt sårigt när han kom ut…) Sambon berättar att han hade frågat mig om jag ville ha epiduralbedövning och tt jag hade sagt ja, men när barnmorskan kom in hade hon sagt att hon tyckte att jag klarade mig utmärkt utan och om vi inte skulle fortsätta md bara lustgas. Och då hade jag tydligen bara sagt: “Jaaaa…” alldeles groggy. Hade nog ingen aning om vad jag svarade på. Vid sjutiden var det skiftbyte och två yngre superduktiga barnmorskor tog över, Maria och Nana. Jag hade tyligen lyckats heja lite på dem emellan värkarna, men var annars väldigt fokuserad på uppgiften, helt inne i min lilla bubbla. Vid åttatiden märkte sambon att jag hade en annan slags värk och ropade på barnmorskorna som inte var inne i rummet. Jag hade börjat få krystvärkar så de lade upp mig på undersökningsbordet och kollade hur mkt öppen jag var och visst var jag öppen 10 centimeter. Jag minns att jag sa “jag vill ha epidural” och att de bara hade skrattat och sagt att det var det minsann lite försent för nu, det var bara att krysta på och försöka få fram plutten. I denna vevan, berättar sambon, började jag också skratta ett riktigt vansinnesskratt, förmodligen pga lustgasen. Nästan exakt klockan 09.00 på lördag morgon var pluten ute. Min upplevelse av förlossningen sista fas var att det var väldigt ursprungligt allting, jag kunde inte hålla inne primalskriken som kom ut och det gick inte heller att hålla emot, vilken urkraft! Det var en nästintill religiös upplevelse. När de lade upp bebisen på bröstet var jag helt slut men oerhört lycklig. Han var så fin redan från början och skrek ordentligt!

Värkarna har kommit igång!

Vid sextiden började jag känna av svaga värkar som sedan dess har kommit med cirka 10 minuters intervaller och hålla i sig ungefär en minut. De har snabbt blivit starkare tycker jag och känns nu som minutlånga “attacker” av överjävlig mensvärk som ett smärtande bälte kring buken. Men sedan är det lugnt emellan. Jag försöker slappna av och andas genom värken redan nu för att försöka få in tekniken innan smärtan blir värre, för det lär den ju bli.

Snart ska vi kolla på film o käka kvällsmat, sedan vila. Troligtvis kommer vi väl åka in i natt…

Fick åka hem igen…

Nu har vi varit på kontroll på antenatalavdelningen på KSS och gjorde en ordentlig CTG samt ultraljud för att kolla att han låg med huvudet nedåt (för det hade både barnmorskan och läkaren svårt att känna (knortig bebis vi verkar ha!) Eftersom inga värkar har kommit igång och de sa att allt var bra fick vi åka hem (45 minuter enkel resa…) igen. 

72 timmar efter vattnet gått väntar man innan man sätter igång förlossningen, men det blir täta kontroller så vi ska dit i morgon kl. 11.00 igen om inte värkarna har kommit igång innan dess. Sedan blir det resor dit både på söndag och måndag om inget händer.

Vid två tillfällen (då jag klev ur bilen vid KSS samt nu närjag klev ur bilen hemma igen) så har det runnit massor av vatten i en halv minut, vätt ned två par byxor, så nu har inte plutten så mkt kvar att simma runt i…vattnet är i alla fall klart. Så nu blir det väl till att äta och vila ifall det sätter igång framåt natten…

Vattnet har gått!

I morse halv nio kom slemproppen och sedan, när jag reste mig upp, kändes det som att jag kissade på mig . Det var vattnet som gick! Bytte trosor och strax därefter var de också genomblöta…så det blev till att duscha och byta igen, sambon fick åka till Ica för att köpa de tjockaste maxibindorna de hade och nu sitter jag här och läcker lite då och då (ofta när jag reser på mig). Jag har fått tid på antenatalavdelningen på KSS kl 15.00 om inte värkarna har kommit igång innan dess. Än så länge är det lugnt. Ska ta en promenad snart för att försöka få igång det.

Skönt ändå att det började nu på morgonen så att man fått sova (fast det behöver ju inte innebära att ngt har hänt innan natten). Väskorna är dock packade o dagmatten är förvarnad.

Kanske har plutten tänkt att födas på samma datum som jag! Jag är ju född den 23:e september!

Att gå över tiden…

Att gå över tiden är inget skoj. Det är rentav drygt…Man går och väntar på den största händelsen i sitt liv, att vi två människor ska bli en egen liten enhet på tre – en egen familj (en familj på fyra förresten – vi är ju redan tre med Frasse). Man vet att det kommer bli jobbigt att föda men det är nästan ännu jobbigare att gå runt och vänta och ha det framför sig, vara immobil och tung…

I dag har jag varit på MVC på den första “gå över tiden-kontrollen” och allt var bra. Blodtrycket låg på 130/80 och bebisens hjärtljud låg på 147 (han var vaken och busade). SF-måttet var nästan 37, så hon tippade på att han nu vägde ungefär 3,8 kg.

Sammandragningar

Under eftermiddagen och kvällen har jag haft en hel del icke smärtsamma sammandragningar. Nu har jag haft 6-7 st var 6-7 minut (klockade dem på värktimer.se) och de håller i sig 0,5-3 minuter. Magen blir hård som en boll men det gör inte ont, så det är nog trots allt inga “riktiga” värkar. Så jag har slutat att klocka dem nu. Förmodligen är det bara livmodern som tränar sig inför det som komma skall, men det kanske är på G hyfsat snart i ala fall?