Hemma från BB

Nu är vi hemma från BB med vår alldeles egna lilla prins! Det har varit omtumlande dygn men snart hoppas jag att vi kommer att komma iordning i vardagen igen och ha fått in lite nya rutiner.

Förlossningen gick bra, här kommer en kort summering: Vattnet gick på fredag morgon, 22 maj, och vi åkte in till KSS kl 15.00 på kontroll. Allting såg bra ut så vi fick åka hem igen och avvakta värkar. Redan kl 18.00 på kvällen satte de igång, som molande mensvärk, och stegrades sedan under kvällen. Jag ville inte riskera att åka in för tidigt och få åka hem igen så jag försökte hålla ut så länge som möjligt hemma. Därför spelade  sambon och jag frågesport, med pauser för värkarna som kom typ var 8 minut. Klockan två på natten insåg vi att vi nog skulle få barn i natt, så vi åkte in. Jag låg i baksätet och försökte ta värkarna när de kom. Klockan tre skrev vi in oss på förlossningen och hamnade på ett rum där de kollade CTG, sedan fick vi gå vidare in i ett annat rum där vi skulle vila tills ”det inte gick längre”. Där var vi kanske en halvtimme, sedan testade jag att duscha hett då värkarna var ganska starka (jag kunde inte stå upp när de kom) och kom mkt tätare. Strax därefter, klockan fem på morgonen, fick vi komma in på en förlossningssal där barnmorskan skulle kolla hur mkt öppen jag var och sätta en skalpelektrod på pluttens huvud. Jag var livrädd att hon skulle säga att jag endast var öppen ngn centimeter, men jag var redan öppen 5-6 centimeter! Jag fick börja andas lustgasen, som blev en trogen vän under förlossningen.

Efter detta är mina minnesbilder suddiga och fragmentariska då jag var så hög på lustgasen, men sambon har berättat vad som hände. Jag jobbade på i värkarbetet och stod hela tiden i en förlossnings-gåstol på golvet (eller snarare hängde). Sambon kollade CTG:n och sa till när jag skulle börja andas lustgas igen och masserade min rygg helt sårig . Vid denna tid upptäckte barnmorskan att skalpelektroden hade lossnat så hon var tvungen att sätta en ny (stackars pluttens huvud var helt sårigt när han kom ut…) Sambon berättar att han hade frågat mig om jag ville ha epiduralbedövning och tt jag hade sagt ja, men när barnmorskan kom in hade hon sagt att hon tyckte att jag klarade mig utmärkt utan och om vi inte skulle fortsätta md bara lustgas. Och då hade jag tydligen bara sagt: ”Jaaaa…” alldeles groggy. Hade nog ingen aning om vad jag svarade på. Vid sjutiden var det skiftbyte och två yngre superduktiga barnmorskor tog över, Maria och Nana. Jag hade tyligen lyckats heja lite på dem emellan värkarna, men var annars väldigt fokuserad på uppgiften, helt inne i min lilla bubbla. Vid åttatiden märkte sambon att jag hade en annan slags värk och ropade på barnmorskorna som inte var inne i rummet. Jag hade börjat få krystvärkar så de lade upp mig på undersökningsbordet och kollade hur mkt öppen jag var och visst var jag öppen 10 centimeter. Jag minns att jag sa ”jag vill ha epidural” och att de bara hade skrattat och sagt att det var det minsann lite försent för nu, det var bara att krysta på och försöka få fram plutten. I denna vevan, berättar sambon, började jag också skratta ett riktigt vansinnesskratt, förmodligen pga lustgasen. Nästan exakt klockan 09.00 på lördag morgon var pluten ute. Min upplevelse av förlossningen sista fas var att det var väldigt ursprungligt allting, jag kunde inte hålla inne primalskriken som kom ut och det gick inte heller att hålla emot, vilken urkraft! Det var en nästintill religiös upplevelse. När de lade upp bebisen på bröstet var jag helt slut men oerhört lycklig. Han var så fin redan från början och skrek ordentligt!